Här är vår lilla titt på Final Fantasy och vad som gör den här serien så fantastisk, även 35 år efter starten.

Det första Final Fantasy släpptes den 18 december 1987. Nu 35 år senare står serien som ett av spelets mest ikoniska namn. Det som började som ett alternativ till Dragon Quests japanska version av rollspelsgenren har nu en imponerande katalog av spel. Från 15 huvudtitlar med en helt ny titel runt hörnet, otaliga spinoffs och till och med en crossover med Disney. Det är svårt att tro att Square 1987 hade liten tilltro till Hironobu Sakaguchis passionsprojekt.

En kristallkrönika

Även om jag skulle kunna (och vill) ägna tid åt att berätta om hela seriens historia, föredrar jag ändå att tala om vad som gjorde att serien blev så långlivad från början. Den första titelns upplevda misslyckande. För Final Fantasy är mer än bara en spelserie än någon annan. Själva titeln är mindre än namnet på en serie japanska rollspel – den är ett löfte från, och en utmaning till, dess utvecklare.

Så varje gång någon beklagar sig över att Square Enix inte gör Final Fantasy som de gjorde förr, har du min uttryckliga tillåtelse att säga det till dem: ”De gör fortfarande Final Fantasy precis som de gjorde 1987.” För till skillnad från andra franchises av samma slag, som Mario eller Zelda, har Final Fantasy ingen mall att arbeta med.

Varje ny utgåva kommer vanligtvis med en egen uppsättning karaktärer, en ny värld att utforska och nya spelmekaniker att bemästra. Det är en spelserie som hämtar lika mycket inspiration från sig själv som från andra håll.

Seriens skapare Hironobu Sakaguchi sa en gång i berusad sarkasm till sin efterträdare Yoshinori Kitase att ”Final Fantasy är Final Fantasy om det har en blå ruta med text i”. Och även om den blå lådan har övergivits som en av seriens huvudpunkter, visar detta bara på den tidiga attityd de hade till den kreativa processen för dessa titlar ända tillbaka på 1990-talet.

Och när man ser tillbaka på serien idag är det verkligen svårt att hitta en exakt sak som alla dessa spel har gemensamt, förutom att de är japanska rollspel gjorda av Square Enix. Det är en serie där du kan hitta djupa reflektioner om innebörden av syfte och plikt, universums oundvikliga värmedöd och det som händer i professionella häst- och kycklingkapplöpningar. Så chansen är stor att om du inte är helt avskräckt av tanken på Final Fantasy finns det åtminstone ett för dig.

Men det finns mer än så, nuförtiden är det väldigt lätt att ta Final Fantasy som en av de där franchiserna som har funnits i evigheter, men som egentligen inte gör något speciellt längre. Åtminstone i allmänhetens ögon. Och det tror jag inte på. Till och med de mobila offshoots har lagt ner mycket mer arbete på dem än vad man skulle kunna förvänta sig. (Brave Exvius soundtrack räknas till exempel till de bästa i hela serien). Till och med den snart nedlagda titeln Final Fantasy VII Battle Royale hade mycket att erbjuda, trots att den bara fick ett ljummet mottagande.

Avlägsna världar

Det som gör att Final Fantasy är idag är inte bara de videospel som du får. Under årens lopp har Final Fantasy blivit ett konstigt samarbetsprojekt med blandade medier. Ja, detta låter ganska pretentiöst, men låt mig förklara. Om du tänker på ikoniska soundtracks till videospel kommer en Final Fantasy eller en annan att dyka upp i den konversationen så småningom. Och om vi tänker på fantastiska konstverk för videospel bör Yoshitaka Amano, Tetsuya Nomura eller Akihiko Yoshida definitivt övervägas.

Det jag försöker säga här är att ett nytt Final Fantasy alltid framstår som en lekplats för tekniska konstnärer, musiker, designers och författare att samlas och arbeta mot ett gigantiskt konstverk. Och ja, jag vet att alla andra spel är gjorda ungefär så här, men det är bara Final Fantasy som alltid försöker återuppfinna sig själv.

Inget illustrerar detta bättre än projektet Final Fantasy VII Remake. Vilket inte är vad man skulle betrakta som en traditionell remake. Istället är hela projektet en omarbetning av originalet genom att implementera allt som Square Enix team har lärt sig sedan originalet kom till. Det är inte ofta man ser människor som arbetade med originalspelet återvända till ett av de viktigaste spelen som någonsin gjorts, 25 år senare, för att ”göra om det”.

Så om jag skulle beskriva vad Final Fantasy betyder för mig är det inte chocobos och moogles eller spetsiga animepojkar med löjliga vapen. Det är den där känslan som börjar bubbla upp när Crystal Prelude börjar spela in. Det är löftet om ett nytt äventyr i en ny värld, med nya karaktärer och en ny version av rollspelsgenren. Även om ett Final Fantasy aldrig är perfekt är det alltid intressant. Det är ett kreativt projekt som aldrig tar slut och för det tror jag att vi alla kan uppskatta det. Och vem vet, kanske Square Enix har en överraskning i beredskap för oss i dag?

Grattis till 35 år av kartläggning av avlägsna världar tillsammans, och på 35 år till.

För fler funderingar om videospel och allt som rör esport, besök oss här på Frozzies.