Vår spoilerfria recension går igenom High on Lifes tvivelaktiga spelupplevelse.
Fans av Justin Roilands ikoniska serie Rick and Morty har utan tvekan ökat hypen kring High on Lifes lansering. Genom åren har serien fått miljontals tittare tack vare sin tydliga meta-flinga och sitt oironiskt bra självrefererande skrivande. Som en entusiast av de multiversella kapriärerna mellan den fulla farfar och det obekväma barnbarnet var jag ivrig att dyka djupare in i spelets marknadsförda ”Roiland-versum” för att se om det innehöll mer komiskt guld. Det är onödigt att säga att det hade fler knutar (bokstavliga och metaforiska) än vad jag hade förväntat mig.
Det framgångsrika pvp-spelet Multiversus tillkännagav nyligen Rick och Morty som spelbara karaktärer i det växande spelprogrammet.
När det gäller spellokaler är den här definitivt helt otrolig. High on Life, som har fått sitt passande namn av Squanch Games, tar oss med på en rymdodyssey för att rädda mänskligheten från den utomjordiska kartellen ”G3” som vill förslava mänskligheten och skicka ut dem som galaxens nyaste högdjur. Under spelets gång samarbetar du med osannolika allierade – inklusive Gene, en dubbelamputerad f.d. prisjägare som har otur – för att ta dig an cheferna för hela G3:s verksamhet. Beväpnad med utomjordiska vapen som ger välbehövlig personlighet till din skrapade hjältes resa, reser spelaren genom ett antal farliga utomjordiska världar och upptäcker nya segment när han eller hon skaffar sig mer intressant beväpning.
High on Life fick nyligen en uppdateringspatch bara några dagar efter den officiella lanseringen. Facebookinlägget som listar varje enskild förändring finns här.
De outhärdliga lågpunkterna
En överväldigande mängd utdragna dialoger har väckt många spelrecensenters ilska. Men hittar High on Lifes pekpinnar sätt att förtjäna indietitelns egen unika charm, eller tar det mer bort från spelet och gör det till en ospelbar röra?
De två största problemen som dödar High on Lifes rykte är de berg av onödig dialog som plågar den genomsnittliga spelupplevelsen, och det klumpiga pistolspelet som missar målet på mer än ett sätt.
En sak som många andra recensenter har kommit överens om är att spelets oavbrutna dialog stinker av underkokt improvisation. Precis som genomsnittlig improvisationsstand-up kan scenariot bli grovt ganska snabbt, och High on Life är inget undantag. De långa, utdragna röstreplikerna som spelets standardinställningar gör det möjligt för spelet att vara oöverträffade genom att inte kunna hoppa över dem. Ännu mer irriterande är hur spelet ständigt dubblerar de slumpmässiga segmenten fyllda med stammande skämt som helt enkelt inte kan hitta en solid grund att landa på.
Indietitelns obsceniteter ger inte heller någon meningsfull smak till spelet. Fientliga mobs har rätt till en slumpmässig replik innan de biter i gräset. Färgstarkt språk kan vara roligt med rätt timing, men spelet spottar uttryckligen ut dessa på ett så oelegant sätt att det bara suger bort det roliga. Och jag är stolt över att ha en bra tröskel för grov humor.
Den andra främmande elefanten i rummet ligger i själva spelet. Tyvärr blir spelets budget framhävd i det opolerade vapenskyttet, vilket är olyckligt för en förstapersonsskjutare. Detta skulle vara dåliga nyheter om vågorna av utomjordiska skadedjur inte var så lätta (om än alltmer irriterande) att ta itu med, men jag avviker från ämnet. Dessutom känns spelarens rörelser ibland tröga, och retiklarna på vapnen ligger inte konsekvent i linje med dina mål varje gång. Slutligen försöker spelet att efterlikna den moderna Doom-upplevelsen, men misslyckas med det på grund av bristen på adrenalinframkallande stridsmusik. Eller bristen på någon engagerande stridsmusik i allmänhet.
Lång historia kort sagt, High on Life fyller luckorna mellan frustrerande meningslös dialog med formella och repetitiva avsnitt som skryter med klumpiga, oreflekterade stridsekvenser som känns som om du slåss i noll-G.
De medelhöga nivåerna
Det betyder dock inte att spelet inte har några fördelar. Trots att High on Lifes idiosynkratiska värld följer den olyckliga trenden med berättartunga berättelser (jag tittar på dig, Atreus) skapar den en rolig upplevelse genom oförutsägbarhet och ständigt utvecklande plattformssegment. Många har gett det lysande recensioner som fokuserat på dessa aspekter.
Även om det är få skrattvärderande sylvassor, kan man inte låta bli att beundra den ansträngning som utvecklarna lagt ner på det här okontrollerade rymdäventyret. Du kan bokstavligen titta på timmar av TV i ditt vardagsrum i spelet. Dessutom, hur många spel kan du tänka dig där dina vapen tillrättavisar dig när du försöker skjuta en oskyldig NPC? High on Lifes humor är verkligen inte för alla, men när det växer till sig är det nästan garanterat att du får ett leende varje gång du startar upp det igen.
Det som känns som långa sträckor av obeprövad skyttearena bryts av avbrott av småprat mellan de karikatyrer som du tyvärr delar ditt bostadsområde med. Även om de saknar en djup känsla av mänsklig kontakt är dessa dialoger med Gene och din syster en bra omväxling som ger dig en kort paus mellan bounty-uppdragen. Och att höra röstskådespelarna skratta efter att ha uttalat några av de mest skramliga replikerna i improvisationshistorien verkar alltid få mig att fatta.
7/10 C’est la Vie
High on Life är ett unikt rymdäventyr som plågas av slingrande dialog och ett undermåligt spelande som förråder de färgglada oändliga möjligheter som spelet erbjuder, vilket i huvudsak beror på den välkända VA-talangen. Titeln försöker fånga den roliga faktorn som har setts i alla stora AAA-titlar tidigare. Ändå känns dess vision som om den lider av Furgle-avvänjning på grund av alla de ryckiga, osammanhängande koncept som tas in i mixen. Med allt detta sagt, njöt jag ändå av spelet för Gatlians, som skulle knäcka självrefererande skämt medan jag exploderade mina fiender.
