Ett spel som kunde ha lanserat Mundfish som en omedelbar Triple A-utvecklare slutar med att visa alltför många av sina svagheter.
Atomic Heart visar på det lovande i utvecklarnas förmågor, men ger utrymme för förbättringar i framtida titlar.
Vad ligger bakom den utopiska drömmen om #AtomicHeart?
Bevittna innovationens dödliga konsekvenser som Agent P-3 och ge dig ut på en resa full av artificiell intelligens på gränsen till galenskap, fula mutanter och mördarrobotar.
Spela Atomic Heart nu: https://t.co/GVuZjvVZs0 pic.twitter.com/fHgwPqdzj9
– Focus Entertainment (@Focus_entmt) 20 februari 2023
Gameplay
Atomic Heart har några nya tillägg till en älskad stil och är starkt inspirerat av Bioshock Infinite. Alla spel med liknande stridssystem behöver inte nödvändigtvis vara avskalade från varandra, men Atomic Heart hämtar mycket tydligt sina centrala system från Bioshock. Sättet de översätts till det här spelet är dock mycket smidigt, och enkelheten att använda både förmågor och vapen i följd och samtidigt är en förbättring jämfört med förr i tiden då spelen inte kunde hantera övergången lika bra. Det finns flera olika klasser av fiender och mängder av fiender inom dessa typer.
Fienderna och fiendens nytta får dig att spela på några olika sätt baserat på vad de kan göra och hur de kan stoppa dig. Från direkt strid, till smygande, till hordebaserade gruppstrider, det finns gott om stridsutmaningar som kommer att kastas på dig.
Det finns några upprepade pussel genom spelet som är korta och enkla nog för att bara vara en hygglig tillfällig omväxling. Några av de roligare pusslen kommer i form av enskilda uppdrag, som till exempel det där du måste styra kylmedelskulorna in i de överhettade ugnarna och slåss mot duos av fiender mellan varje kylmedel du lyckas applicera. Eller flytta en tågvagn runt på kartan genom att plattforma runt med dynamiska plattformar som har kontroller på dem. Variationen är stor i Atomic Heart, från action, till smygande, till plattformar och pussel.
De flesta förstapersonsspel visar aldrig upp den här nivån av variation i sitt spelande, men det är uppenbart att Atomic Heart gjordes av kärlek till videospelskonsten, och inte som ett helt hjärtlöst försök att återskapa en populär stil som har bleknat ut på sistone.
Systemet för insamling och uppgradering av delar är en annan aspekt av spelet som framgångsrikt bygger upp en rolig upplevelse för spelaren, och som gör att upplevelsen kan anpassas av spelaren själv. De viktigaste uppgraderingarna är standarduppgraderingar av hälsobalken och energin, men när det gäller förmågor är det där spelet verkligen utvecklas. Efter det obligatoriska valet av elektricitet valde jag att lägga mina poäng på två olika träd.
Först var Polymeric Jet som kan kombineras med de elementära förmågorna för att skapa kraftfulla effekter. Till en början var detta bara hyfsat, men med tiden var det orsaken till massor av grymma kombinationsattacker. För det andra investerade jag i Mass Telekinesis förmågan att stoppa mina fiender i deras spår och dela ut skada var en fördel som var mycket välkommen när fienderna blev svårare. Utan att bryta spelet kändes det som om det hjälpte till att jämna ut spelplanen när jag var mot flera fiender samtidigt.
På det hela taget slösas det väldigt lite tid eller mekanik när du vågar dig fram genom de väldesignade slutna områdena och de vackra öppna ytorna. Ja, det är en formel som redan är känd och älskad, men de anpassningar som gjorts för det här spelet känns verkligen fräscha och njutbara.
Story
Spänn fast dig, för vi är på väg att ta en tur. Detta miljöberättande börjar genast med de inledande scenerna där du bara tittar och går omkring. Det finns minnesmärken att titta på, människor att lyssna på och robotar som visar vad de är gjorda för. Faktum är att det miljömässiga berättandet är nästan det enda berättandet du längtar efter efter bara lite tid i spelet. Namn introduceras utan ansikten att tillskriva dem till för en stund, och huvudpersonen verkar gilla eller ogilla dessa karaktärer baserat på redan existerande historia, vilket ger spelaren ingen anledning att verkligen känna något för dessa karaktärer eftersom de inte känner samma historia.
Det är inte heller direkt lätt att relatera till det, eftersom huvudpersonen är röststyrd av en av praktikanterna i sista minuten (eller åtminstone är det vad det verkar som.) Allvarligt talat är miljöberättandet mycket välgjort från att skapa en miljö och atmosfär utan att dra ut på för mycket på en sak. Om något kunde de ha dragit ut på tiden längre med tanke på hur intressant världen är.
Huvudpersonen i spelet har faktiskt något intresse i historien som avslöjas med tiden, istället för att bara vara en stagnerande soldatman som så många FPS-kampanjer använder. Vid den tidpunkt då karaktärerna faktiskt börjar betyda något för spelaren är dock spelet precis över. Det finns något som visar att Mundfishs förmåga att skapa en sammanhängande och underhållande handling är lovande, men det tar alldeles för lång tid i det här spelet, och det känns därför som ett drag att slutföra något av det roliga spelandet eftersom allt känns meningslöst under en längre tid.
Visuals
Berg- och dalbanan är på väg upp igen, så jag hoppas att ni fortfarande är fastspända. Atomic Heart är ett av de bäst utformade och polerade spelen som någonsin har släppts. Det stämmer, genom tiderna. Vi lever i en värld där Triple A studios kommer undan med hemska grafiska buggar och clipping eftersom de till synes tänjer på gränserna för nästa generations grafik. Men är de verkligen nyskapande om det önskade resultatet inte fungerar? Atomic Heart drabbades absolut inte av något av dessa problem under min genomspelning, och trots att jag var allvarligt besviken på spelets långsamma framfart kunde jag inte förneka hur fantastiskt alla de olika miljöerna, fienderna och förmågorna såg ut.
Det fanns ingen clipping, inga buggar i ljuseffekter, jag menar att vi inte borde berömma att man helt enkelt gör sitt jobb på rätt sätt, men när ingen annan gör det talar det sitt tydliga språk när en studio går igenom alla tänkbara processer för att se till att deras spel är 100 % redo för lansering.
Låt oss vara ärliga mot oss själva, rörelseoskärpa är det dummaste som finns i videospel. Det gör att skärmen förvandlas till en massa skräp varje gång du siktar på ett nytt mål. Mundfish, i all sin visdom, lägger in ett alternativ för spelaren att stänga av rörelseoskärpa innan den första cutscenen ens börjar. Tack Mundfish. Ingen idé att förstöra ert vackert utformade spel för en hemsk tolkning av ”realism”.
Det handlar inte heller bara om hur bra den grafiska tekniken är. Det krävs ett begåvat konstnärligt team för att blanda en gammal sovjetisk miljö och lägga till avancerad kretsloppsteknik i den utan att ta bort det faktum att det utspelar sig för sjuttio år sedan. Atomic Heart gör dig hela tiden fullt medveten om att det utspelar sig strax efter andra världskriget, samtidigt som den ursprungligen utformade tekniken fortfarande är i framkant. Allt detta finns i designen, från karaktärer, till historia och landskap, och varje del av designen känns väldigt avsiktlig.
Music
Soundtracket till Atomic Heart är… jättebra. Det är en fantastisk låt som slår i huvudet, slår i luften och stampar med fötterna från början till slut. Det mesta av det riktigt bra materialet används i cutscenes och stora actionsekvenser, men det är väl värt att vänta. Bakgrundsspåren för majoriteten av spelet är mycket glömbara, det är säkert, men att stöta på en radio som spelar futuristisk musik designad av en matematisk algoritm eller att göra ett öppet fält till din stomping ground medan du skjuter ner en boss är verkligen vad det handlar om. Musiken hjälper till att sätta tonen i spelet med modern rock som överträffar de svaga antydningarna av rysk musik från mitten av 1900-talet.
Den elektroniska musiken står i centrum när det gäller bakgrundsspåren, och även om den inte är fylld med superminnesvärda spår, sätter den mjuka elektroniska musiken som spelas när du går i bunkerns korridorer tonen för en värld som övertagits av vetenskapen och som förlorat för mycket av sin ursprungliga kultur. Soundtracket är inte bara ett soundtrack som hjälper till att driva spelet framåt, det är ett soundtrack som är trevligt att lyssna på helt för sig själv, när som helst på dagen. På det hela taget finns det gott om bra låtar.
Atomic Heart – 8/10
Jag började inte de första timmarna med att tro att jag skulle ge det här spelet ett så högt betyg. Jag såg fram emot det här spelet och tyckte sedan att jag blev besviken redan efter några timmar. Med irriterande röstskådespeleri, inga mål att nå och tutorials i mitten av spelets timmar trodde jag verkligen att mitt mest efterlängtade FPS för året skulle tappa bollen. För många människor kommer de kanske aldrig att få uppleva de bästa delarna av det här spelet; de delar som överträffar många Triple A-spel på grund av tempoproblem. När det hårda yttre väl äntligen har brutits igenom är det dock verkligen en härlig upplevelse som bjuder på några riktigt starka och minnesvärda ögonblick.
För att vara en studios första spel visar Atomic Heart på mycket mer än löften, det visar på förmågan att genomföra. På nästa körning skulle en bättre spridning över hela spelets längd göra underverk för att skapa till nästa hittitel eller till och med serie för att gå multiplattform över hela världen.
