Solid Action kortas ned av begränsad räckvidd

Rå, brutal underhållning som hindras av en brist på medel eller ambitioner. Här är vår recension av Impaler.

På 90-talet, när spel var svårare att få tag på, kunde du spela samma jävla spel en miljon gånger utan att bli uttråkad. Folk spelade upprepade gånger något som Duke Nukem 3D för att upptäcka fler hemliga platser. Slå spelet på en svårare svårighetsgrad, prova olika sätt att hantera specifika delar av spelet eller ställa upp utmaningar för sig själva, till exempel att begränsa en körning till att bara använda vissa vapen.

Nuförtiden, med våra begränsade uppmärksamhetsspannor och en konstant spärr av nytt innehåll varje dag, är de ovannämnda aktiviteterna begränsade till personer som speedrunners och de som letar efter nostalgiska träffar. I sådana tider är ett spel som Impaler, trots sin briljanta och uppfriskande återkoppling till 90-talsklassiker som DN3D och Quake 2 och 3, lite av en kuriositet. Det är utvecklat av Apptivus och utgivet av Retrovibe och kan både tyvärr bli gammalt väldigt snabbt tack vare helt enkelt bristen på variation och även vara precis den typ av mikrodos som den moderna världen är förtjust i.

Hårt för ögonen, svagt för öronen

Hela spelet utspelar sig i samma rektangulära korridor med några pelare på sidorna att gömma sig bakom, med vågor av fiender som dyker upp när du är redo för nästa utmaning. Rummet verkar vara placerat inuti en gotisk kyrka.

Impaler lånar mycket från bildspråket i spel som Hexen, Heretic och kanske lite från Blood. Spelets grafik kombinerar delar av Build-motorn, såsom 2D-sprites för fiender och föremål, och en OpenGL-miljö. En del av de rörliga tillgångarna, till exempel träpelare, kan åtminstone ibland verka som 3D. Det finns blod och gore i mängder för dem som gillar sådan action; när den titulära Impaler inte lever upp till sitt namn genom att spetsa fiender på spikar, är de upptagna med att skjuta dem i bitar.

Spelet varnar dig för blinkande lampor när du startar upp det, men det säger inte att du bör hålla dig borta från det om du är känslig för rörelsesjuka. Rörelsehastigheten är avsevärt snabb, du kommer att strafe- eller dubbelhoppa en stor del av tiden, och det finns en hel del vertikalitet i spelet genom spike-jumps, jump pads och fasta svävande updrafts som du kan kedja ihop. På vissa nivåer kan du också bli skickad iväg av sågblad som rullar längs rummets längd med jämna mellanrum.

Ett vanligt problem med spelet är att det ofta kan finnas så många rörliga delar på skärmen att det blir svårt att förstå vad som fortfarande lever och vad som är dött. Med andra ord kan skärmen bli extremt rörig och kaotisk.

När det gäller ljudavdelningen är ljudet och musiken visserligen fullt dugliga, men ingenting sticker verkligen ut. Alla som spelat Doom i någon mån minns onekligen musiken, och detsamma kan sägas om Quake. Det är inte heller bara musiken, för stönet från en skjuten zombieman eller suset från en Cacodemons projektil är lika minnesvärda. Impaler verkar dock helt enkelt vara helt generiskt på detta område.

En återgång till demoniska tider

Spelet har ett extremt litet antal fiender. Bland de grundläggande fienderna finns det imp-liknande varelser som kan hoppa som grodor, Succubi som ibland kan blockera skott, och en grön klump av giftig explosiv smörja som – givetvis – går mot dig för att explodera.

Lite högre upp i näringskedjan hittar du flygande maskingevärsskyttar som avfyrar projektiler som också kan träffa dig efter en kort ricochet. Det finns också raketkastare svängande pansarkillar som antingen följer dig runt eller står på pelare som stiger och faller. Slutligen finns det svävande huvuden som avfyrar explosiva projektiler eller utbrott av hemvändande flammor som kan följa dig en bit. De enda miljöfarorna är de tidigare nämnda rullande sågbladen, men se upp för dem eftersom de kan göra stor skada och slå dig väldigt högt upp i luften.

Alla fiender utom de svävande huvudena har också större varianter som gör samma sak som de mindre motsvarigheterna, men ger mer skada och kräver mer ansträngning att ta ner.

Den sista bossen är också ett flytande huvud som avfyrar projektiler, men den kan bara dödas genom att hoppa på huvudet med hjälp av hoppkuddar, och den skyddar sig också med spikade flytande pelare som måste förstöras innan man gör ytterligare hopp.

Vid de första genomgångarna är dessa fiender ganska lätta att slå ut, men det finns fler av dem och det blir en utmaning vid efterföljande genomspelningar. Även om det är roligt och tillfredsställande att döda dem i en timme eller två, tenderar det att förlora sin charm efter ett tag. Dessutom är slutbossen förvånansvärt lätt att besegra, medan nivåerna före den stora skurken är mycket större utmaningar.

Gammaldags action med en ny twist

Det bästa med Impaler är definitivt spelet. Spel nuförtiden erbjuder sällan den typ av frenetisk, non-stop rörelse som gamla tiders arenaskjutare krävde, och det var fantastiskt att kunna hoppa runt på en karta igen. Implementeringen av en bullet-time-mätare är också välgjord, där mekanismen utlöses automatiskt och gör dig osårbar under hela tiden för att bara låta dig njuta av det blodbad du orsakar.

Vapnen är också ganska hyggliga, och även om det inte finns något som känns som Lightning Gun från Quake eller Flak Cannon från Unreal Tournament är det ändå tillfredsställande när du använder dina skjutfärdigheter och din intelligens för att slå ner horderna. Särskilt Harvester och Rocket Launcher är ganska roliga att använda, även om den förstnämnda är hemsk på avstånd.

Spelet balanserar också dessa vapen väl och tvingar dig att använda både spikarna och ditt primära vapen omväxlande genom att inkludera en överhettningsmekanism för när du har skjutit några skott i snabb följd med något av dem. Det finns också otaliga uppgraderingar som du kan köpa av guld som du samlar på dig från guld- och silvermynt som faller när du dödar monster, öppnar ”offergåvor” eller, senare, förstör barriärer. Dessa uppgraderingar förbättrar allt från dina vapen till hälsa, skotttidens längd, pengar, livskvalitet och till och med kartan.

Impaler Recension Poäng – 7.5/10

Man kan inte låta bli att känna att det finns ett extremt lovande spel gömt i dessa mekanismer. Spelet är en bristfällig pärla och skulle ha stor nytta av lite extra innehåll – särskilt fler kartor. Den här typen av spel kan samla en stor spelarbas bland äldre eller retrospelare, och om det får lite kärlek från den enstaka populära streamern skulle utvecklarna göra klokt i att släppa kartor som inte bara är en enda rektangel. Att lägga till flerspelarstöd med skalbara fiender skulle också göra underverk för spelet.

Impaler är mycket prisvärt till ett pris som ligger mellan 1,7 och 3 dollar, beroende på din region. Det har allt som krävs för att du ska ha roligt, men inte mycket som gör att du kommer tillbaka till det om och om igen. Det kräver också väldigt lite för att köras, med även 10-åriga datorer som kan ta sig an det. Definitivt värt att plocka upp för några solida timmars action och enstaka återkommande körningar.